det bästa livet

på söndag är det dags att ta farväl av ännu en säsongsarbetare på jobbet, matilda ska hem till ume igen. det är lika sorgligt varje gång, fast man aldrig riktigt saknar dom sen som man tror att man ska.. första tiden fattas personligheterna i köket men med tiden flyter dom bort. jag kan knappt minnas alla som varit på gungan under sommrarna och jularna som sen bara försvunnit

härligt på sitt sätt med såna där korta bekantskaper

arbetskamrater är en klass för sig. vi var ute igårkväll och största delen av gänget var faktiskt med, satans kul var det också. jag bara älskar den blandningen av människor det blir på en arbetsplats, när vi ses ses i andra sammanhang och utan kockmunderingar och servitrisuppstyrslar och inte alls passar ihop egentligen. jobbar man ihop kommer man varann nära, samtidigt som manintehar några krav på sig eller varandra om man inte vill. jag skulle nästan vilja likna det vid syskonkärlek det man känner, på nåt sätt.. man är som en familj, man har inte valt sällskapet och ändå älskar man varann liksom.