det bästa livet

när ens egna ser ut såhär kan amn alltid tänka åt ngn annan, det är en form av terapi på sitt eget lilla vis. är det inte skönt också, att sätta sig in i något och diskutera det när amn vet att amn en timme senare itne kommer ha en tanke på saken i fråga. det blir ingen press och då tänker man så mycket klarare och öppnare. och så budrar man alltid med något om mna bara öppnar käften, även om du inte kommer med storslagna idéer kan du alltid tillföra något till den som faktiskt måste ta itu med dilemmat, om inte annat ett avbrott i enkelspåriga tankar.