det bästa livet

Familjen och annat löst folk hade gått med i en (i brist på bättre ord) sekt. Inte riktigt Knutby, men nästan!! Sekten hade en kyrka, samlingsplats, och jag var jag. Hunden var sjuk och folket runtomkring hade bestämt sig för att han inte skulle få leva längre. Han fick en spruta och livet rann ur honom. Jag var så genuint ledsen, jag grät och höll om honom, men han var död. Någon tog ut honom ur huset. Därefter upptäckte man att min syster hade en sjukdom som spridit sig till BÅDE höger och vänster arm. Hon fick inte längre leva. Jag höll om henne och grät när doktorn gav även henne en spruta. Jag bad om att få hålla om henne och hunden samtidigt medan även hennes livsgnista släcktes, men ingen ville lyssna till mig.

När det var över gick jag ut ur lokalen och den första syn jag ser är hunden som skuttar glatt på en alldeles emerald färgad, grön gräsmatta, frisk och i högsta grad levande. Jag har sällan känt sådan lycka, men den var inte långvarig. En man drar en pistol för att skjuta honom, den mannen var igen mindre än Paddy (veterinär från "Emmerdale"). Han fyrade av ett skott, med det nådde aldrig hunden. För ivägen stod en annan, min syster, levande igen. Men ögonblicket senare var hennes huvud avskjutet, det enda som fanns kvar var slamsor som hängde från ovan nyckelbenen.

Jag ville strypa honom, jag ville verkligen. Jag hade händerna runt hans hals och klämde åt. Men jag släppte taget igen och istället tog jag ifrån honom pistolen, men jag kunde inte skjuta honom. Så jag försökte strypa honom igen. Men ja kunde inte. Jag sköt ett skott i luften, sen såg jag på vapnet och bestämde mig för att göra det oskjutbart, ingen skulle behöva dö på grund av det igen. Jag lyckades på något sätt förstöra mekanismen (mamma försökte hindra mig, hon var rädd att någon skulle komma till skada). Vapnet slängde jag bakom en busk och när det slog i marken avfyrades skott åt alla håll och kanter, så exploderade den.
 
Tryckvågen slog omkull mig, när jag väl lyckades komma på fötter igen var alla de andra på väg in i kyrkan igen. Men jag hade bestämt mig, efter min systers och hunds död kändes det inte som att den var de människorna längre var värda mig tid. Jag vände mig och där stod Jonas Bodin. Jag kände ett behov av att låta min historia bli hörd, att se till att alla visste VARFÖR jag vände ryggen åt min familj och alla andra i min närhet.

Igår natt, eller natten innan hade jag en Dröm. Inte en dröm, utan en Dröm. (Noterat?) Det är den du läst.


Jag vill tillägna denna dröm till min fästman, mitt livs kärlek, som jag hoppas aldrig kommer att sluta fucka upp både min kropp och mitt sinne.
Sabina, jag väntar, när ska du våga ta steget? När ska vi två bli en..

Peace out!

Jag heter Sigrid