det bästa livet

om kalla frusna vänner i sverige. jag gick ner för nilotrappan och där står, typ alla. jag vet knappt vilka det var det var så många, det var folk från högstadiet, folk från gymnasiet, folk som står mig nära och folk som står mig mindre nära. och alla stod där i en hel drös med resväskor och grejer och undrade vad fan jag gjorde här, men vafan gjorde ni här liksom!? det var en lycka svår att slå kan jag säga och jag bokstavligt talat sprang omkring här hela dagen och hälsade på alla och pratade med alla som tydligen skulle vara här och bli reseledare hela bunten. om det ändå vore så väl.. trots att ajg fått verkligen jättemånga helt oslagbara vänner här tänker jag fortfarande på er och har den där fina men ändå jobbiga känslan av saknad. igår var till exempel en sån där kväll jag skulle  velat ringa min lilla ellen och ta ut henne och fulo gulo på promenad runt i edsviken. för att inte tala om alla gånger jag bara velat trycka fram numret och ringa kevin på väg till jobbet, eller anna sent om nätterna. det är såna där småsaker amn vill ha och tänker på när vardagen kommer ikapp en här. aja den här veckan ska tas till vara på, samantha lämnar det sjunkande skeppet av alla gamla nilofolk. lisa och maria drar redan fredag, samuel flyttar till helgen.. och den där saknaden av er där hemma börjar övergå till längtan, för det börjar närma sig även för mig