det bästa livet

för mycket mycket länge sedan skapades jorden, solen och alla andra gudsförgätna himlakroppar. av den skapelsen i svunnen tid finns rester som inte riktigt fick någon uppgift. dessa saker, stenar, klippor, kroppar, svävar för sig själva runt runt och bidar sin tid i harmoni. de svävar i ett rum jag har hört är oändligt.. någon sa en gång "låt oss kalla dessa rester av alla de slag för meteorider", och så tog sägen det vidare

dessa meteorider far runt i universums vidder och samlar kunskap om det som ligger utanför vad som för oss små krakar på jorden är rimligt. de sprängfylls med storhet och energi

plötsligt kommer meteoriderna på farlig kurs. detta möjligen utan att veta om det, men med största sannorlighet med avsikt att knalla vidare så att säga. det är förstånd utom vårt räckhåll även det.

och så kommer stunden, sekunden, ögonblicket, då den kära lilla meteoriden faller in i just vår tellusatmosfär

på planeten tellus lever vi invånare utav något vi allt som oftast kallar för luft, något för meteoriden helt främmande, skrämmande.. och energin i denna luften motsätter sig storheten i den energin från yttre rymden som tränger sig på i en stund som denna. meteoriden är en utomjordligt vänlig energisubstans. harmonin bryts härmed, och i förvirringens hetta viker den då ner sig för det främmande.  detta fenomen ter sig som ett ljus, men är i stort sett en uppluckring av den massiva materian i meteoriden, i fall formation. en förångning av den stora energin har skett, varpå jag och smiding som beskådare fick oss en önskning att ta vara på

energilös. livlös.. skulle meteoriden, om den ville, kunna falla till backen i ren utmattning. där bidar den sin tid ännu en tid, som en meteorit (dessvärre förmodligen på ett helt oharmoniskt museum)