det bästa livet

Det var en gång en flicka som egentligen Sabina, men oftast kallades Bina eller Böna av sina vänner. En vacker dag i maj 2009 råkade hon fylla 20 sköna år. Samma dag var den årliga sammankomsten av alla Sabinas alla älskade vänner på badberget i Sollentuna, Edsviken, planerad. När hon med några vänner vid sin sida och vattenpipan och några kalla öl i cykelkorgen trampade neråt sjön njöt hon till fullo av eftermiddagssolens strålar och dagens skönhet. Hon hade då inte den blekaste om vad som komma skulle. Hon var mest bara väldigt nöjd med tillvaron och det faktum att så många hade sagt att de skulle dyka upp under kvällens timmar av gemenskap. Den här dagen på året var en av de absolut bästa enligt Sabina själv, det slutade alltid så lyckat. Det var invigningen på sommaren och en av få gånger alla hennes vänner var samlade på samma plats samtidigt. En sån där riktigt måbra-dag helt enkelt!

En liten parentes i historien handlar om en dag omkring en vecka tidigare, då solen sken mer än någon dag den våren och Kevin kom hem till Sabina för att äta glass på hennes trapp och umgås lite sisådär. När Kevin väl var på plats och högg efter glasskeden såg Sabina något konstigt och frågade genast Kevin varför i hela världen han hade rosa nagelband helt plötsligt? Detta var dock något Kevin inte alls ville svara på, varpå han istället blev alldeles hemlig av sig. "Aah nu retas han bara för att han vet hur frustrerad jag blir över att han inte säger varför" tänkte Sabina och la ner hela grejen istället och sen var det inget mer med det..

Så, tillbaka till badberget där folket började samlas så sakterliga. Dit kom Anna, såklart, och alla hennes vänner som numera också var väldigt bra vänner till Sabina. Fotbollstjejerna kom i sällskap med lillasyster där de kände lite trygghet i sällskapet. Krulltottsclara kom med pojkvän och Ellen och Karin var i Spanien och saknades. Dit kom också marina-gänget med Maja i täten som tryckte en kaptensmössa på Sabinas huvud det första han gjorde. Därefter började hld-gänget droppa in varpå Anders aka Flemman slängde en plastpåse med en ASTUNG fotboll(?) i famnen på födelsedagsbarnet. Visst var det en vattenmelon! Medans de alla satt där och mumsade på den mumsiga vattenmelonen lyckas även de första av traintrip-pöjkarna hitta vägen ut på klipporna. Där var Viktor och där var Kevin, var det bara William och Haggen som saknades nu kanske..?

När Sabina är som mest uppe i varv och springer runt och pratar med allt och alla smyger sig Kevin och Viktor iväg. Tätt följda av de två som tidigare saknats återkommer de högtidligt med en svart sopsäck (eller två) högt höjda över huvudena sina. Sabina, förvirrad men ändå, ser direkt vad det är i sopsäcken, men tänker att det är det ju inte... "Nämen!" utbrister hon i brist på bättre ordförråd och i förvåning över att allt fler av vännerna trots allt bemödat sig med presenter till henne. Hon behöver inte mer än få sopsäckarna med innehåll i famnen innan hon inser att - det är det ju visst. Då är hon redan helt kollrig och försöker trevande uttrycka sina känslor, dock fortfarande med rätt dåligt ordförråd. Nej, istället slår hon sig ner på närmsta klippavsats och börjar, likt ett barn på julafton, slita sönder sopsäckarna. Vännerna samlas runt omkring henne och Tellirider uppenbarar sig ur säckarnas inre.

Det tog ett bra tag för den här lyckligt lottade tjejen som vi kallar Bina att samla sig. Alla andra skrattar och förundras över skönheten i detta ting, men framförallt över kärleken i gåvan. Det är en snowboard, men inte vilken snowboard som helst. Den är målad och skapad med så mycket vänskap och ren och skär kärlek att halva brädan är alldeles grön! Sabinas kinder matchar bra med den andra halvan som är alldeles rosa och hon hoppar upp alldeles till sig och kramar kramar kramar dessa fyra grabbar, några av hennes bästa vänner i denna världen. Mitt i allt måste hon dock stanna upp; "vem fanken är Joakim liksom?" undrar hon och syftar på de fyra namnen på brädans tail. I nästa stund inser hon det "Aaah juste, Haggen brukar ju påstå att han egentligen heter det. Aja låt gå, men lite dyssigt av er var det nog allt.."

Detta var något Sabina tillbringaded hela sommarhalvåret med att njuta av. Varje dag såg hon Tellirider stå där mot väggen och bara vänta på att få komma ut i backen med henne. Samtidigt tänkte hon hur fina vänner hon har, vem skulle inte vara avundsjuk på dom liksom? O ack vilket långt sommarhalvår sen..

Vädergudarna verkade dock veta hur viktig den här vintern var, och skänkte Sverige och till och med Stockholm mängder av snö ända från mitten av december. Åreresan var redan bokad sedan sensommaren och dagarna kröp fram emot januari och studentveckan vecka 3. Tiden tillbringades med att jobba ihop pengar och fixa till det sista. Tellirider blev lackad, och lackad igen, tellirider fick en egen bag och meckades om efter att hennes om igen dyssar till vänner satt bindningarna år fel håll. Så, äntligen kom helgen och allt var klart, på söndag skulle Sabina och Tellirider få leka i backen tillsammans!

Och sicken duo sen och så bra det var! Åreskutan har nog aldrig skådat ett sånt ekipage, Tellirider är oslagbar på alla sätt och vis. Helt klart både snyggast och snabbast (ok kanske inte snabbare än Haggen..) men framförallt mest full av kärlek, ååh så skidställen utanför afterskin lyses upp utav Telliriders blotta närvaro! Tack mina sötnosar ni är guld värda det vet ni, minst lika mycket som Tellirider själv. Ni gjorde Åre 2010 jääävligt bra<3

Och Tellirider och Bina levde lyckliga i alla sina dagar och backar
Snipp snapp snut så var sagan slut